Jag känner mig tankspridd. Det är mindre än tre veckor kvar till skolan börjar. O jag undrar om jag nu kommer bli som innan den slutade, en jävla berg och dalbana...  Jag har ont i huvet, och jag är less på att inte veta vad jag vill. Jag vill ha sällskap just nu, tror jag. Men ändå inte, Jag skulle vilja resa bort, vara ifred.... Och jag ångrar som fan att jag sa nej till italien,jag hade behövt det nu tror jag... Hade vart perfekt precis innan allt blir tyngre. Italien hade varit tre veckor...
Egentligen har jag inget nytt att skriva, men jag har ett behov. Att få ur mig något jag inte kan sätta ord på, jag vet inte om jag vill this. Om jag ville det så jävla mycket som jag trodde, skulle jag tveka då? Jag är bara rädd att allt ska upprepa sig, jag mår illa. Jag önskar att det fanns en tidsmaskin, jag önskar att jag aldrig hamnat i kramfors faktiskt. Jag mår fortfarande illa då jag tänker på all tid jag spenderat där, alldeles i onödan, for nothing, jag hade ingenting där att göra, eller? Men samtidigt tänker jag på dom vänner jag fått där, och visst hade vi jävligt kul ibland? Jag vet inte om jag skulle offra det ändå, för att allt skulle vara som det var förut, för vad hade jag förut? Och vad har jag nu? Jag vet inte om det går att jämföra, men båda gångerna inser jag lite att jag har nothing, hade nothing... Någon gång skulle jag vilja skriva av mig och bara berätta om allt jag varit med om, men det går inte, för jag vet inte vilka som läser den här bloggen, och jag vet inte hur ni skulle se på mig då, skulle ni förakta mig? Jag börjar bli desperat. Jag är livrädd, helt jävla skräckslagen...


(jag vet att det är monkeyface som gäller)