Boden år 2005. I trångfors.
Jag och Cnoe, är vid engelska kanalen, nästan vid bron där han ett par år senare skulle dö. Det är varmt, förmodligen sensommar, augusti kanske och jag har precis kommit tillbaka från vistelsen i kramfors, dit mamma hade flyttat. Jag hade flyttat med henne men blivit sjukt olycklig. Jag och han stod där iaf, och hängde, vi pratade och lyssnade efter en hund som skällde. Hunden lät som Mysan men jag visste att hon var för långt bort, inte ens om vinden legat i rätt riktning så hade jag kunnat höra henne hemifrån, i trångfors.
 
Plötsligt kom två killar mot oss, let's say Bill och Bull minus tvillingar. Helan och Halvan kanske passar bättre, men det spelar ingen roll. Det är inte meningen att ni ska lista ut vilka, isf hade jag skrivit deras namn. Vi mötte iaf dom och det var som att tiden hade stått still, men något var annorlunda. Jag tror alla kände det. Det kanske bara var det att dom båda hade blivit längre och gängligare under sommaren, att det var det som hade varit annorlunda. Men jag vet att, jag bara inbillar mig om jag påstår det. Vi kramades iaf, och skrattade och dom var lika sjuka som dom alltid var. Nu kommer jag kalla dom kille1 och kille2.

Kille1 gav mig en lapp där det stod "Dejt med kille2 28:00 imorgon?"
Jag tror jag skrattade åt den icke existerande tiden och sa "sure"

Sen stack dom, jag och Cnoe drog hem till mig då eftersom farsan inte var hemma, jag vet inte vart han var just då, men det var irrelevant, jag och Cnoe hade tänkt dra till luleå, någon fest där så jag hoppade in i duschen. O medans jag står där bland duschångorna så bankar det på dörren. Cnoe som säger att min farsa kommit hem och att han drar. Jag antar att han gick ut bakvägen. Jag minns att jag tänkte att det var bäst att fortsätta duscha.

Men snart bankade farsan på dörren istället, han var förbannad och jag minns inte exakt vad jag gjort fel den gången, han bara skrek och skrek och jag resonerade att det var lika bra att stanna där jag var, jag gick ut ur duschen, lämnade den på och klädde på mig, och han fortsatte att skrika. Jag svarade inte, jag tänkte att det var bättre att stanna bakom en dörr med ett dåligt lås istället för ingen dörr alls, han fortsatte banka och skrika i vad som kändes evigheter. Så jag ställde mig på toalett stolen, öppnade ena fönstret, och klättrade ut, det är otroligt att jag inte gjorde illa mig.
 
Jag vill minnas att jag var ganska smidig också, men det var jag nog inte. Jag var nog bara smidig med tanke på hur klumpig jag skulle kunnat vara istället. Jag tog cykeln och cyklade mot Heden, hem till Cnoe, vi åkte till luleå. Söp förmodligen skallen av oss, och två dagar senare när jag kom hem till farsan igen, var allt normalt, inte ett ljud om hans raseriutbrott, inte ett ljud om att jag varit borta i två dagar. Sinnessjukt.

O jag vet inte varför jag drömmer det här minnet om och om igen, det är så detaljerat, så sjukt detaljerat, förmodligen för att det är ett av mina minnen, men samtidigt så är det inte ett minne som utmärker sig speciellt mycket bland mina andra, jag förstår inte. Samtidigt så vaknar jag varje gång och är bara likgiltlig.