Just nu känner jag bara mer än nånsin att jag inte vill ha distans, det bara kom helt plötsligt, som ett slag mot ansiktet. Och jag känner mig så feg som inte klarar av att prata om det, ta upp det... Just nu skulle jag verkligen behöva prata med någon, någon som inte har så mycket åsikter om mitt liv helst. Men, jag har nog ingen sådan I mitt liv, så jag skriver om det. Jag har haft distans en gång förut, det höll i nån vecka. En vecka, exakt tror jag. Sen orkade jag inte mer, iofs gillade jag aldrig riktigt killen heller, så jag var aldrig kanske intresserad av att det skulle funka. Men den här gången kanske det är annorlunda,
 
men jag vet inte hur det skulle funka när jag bara haft förhållanden inom max 10 mil och det tyckte jag var skitjobbigt. Det jobbigaste just nu är att min magkänsla är tyst, den som aldrig sviker mig säger inte ett ljud just nu.Och jag försöker ha i åtanke hela tiden att distansen inte skulle vara förevigt, men jag vet inte hur länge den skulle vara eller hur länge jag skulle orka med den. Jag är ett sånt osäkert kort. Och när du läser det här, för jag vet ju att du kommer göra det.. ha då i åtanke att jag, älskar dig.

God natt!