Den här gången var det jag som insåg att han inte var värd det.
Jag är så arg att jag inte ens märkte när musiken tystnade. Men nu sätter jag på den igen för att lugna ner mig själv.Det funkar inte. Det funkar inte. Jag stänger av mobilen och hoppas att hemtelefonen också håller sig tyst ett tag.O jag hann bara skriva in det där innan mamma ringde på den (: Men otroligt nog lyckades hon göra mig lugn iaf, hon märkte nog aldrig att jag var upprörd.

Jag har fått mitt bankkort idag. Det är bra, för även om jag inte behövt ta ut pengar har jag känt mig låst. Som att... om jag skulle vilja resa långt långt bort har jag inte haft möjlighet att göra det, även om jag inte kommer göra det så är det skönt att veta att jag kan. Mamma skulle försöka aktivera det idag, för jag kan absolut inte.Jag visste att det aldrig vart värt nåt, att det aldrig var någon idé. Du är helt enkelt en av mina motståndare. Du var det hela tiden.Aldrig igen.

Jag hoppas att jag aldrig blir som dom.

Och jag vet att det här är ett fett onödigt, ett meningslöst inlägg, men jag har så mkt känslor inom mig som jag aldrig kommer få ur mig, inte helt iaf. Men jag försöker. Jag har fett ont i magen, och saknar en viss människa... Alltså, nej jag saknar två människor. En som brukade vara min vän. O jag önskar att vi på något sätt kunde bli det igen. Jag önskar, men tror inte det är möjligt. Vissa saker kan man inte gå tillbaka till, men om vi kunde komma förbi det på något sätt..

O jag saknar en som jag inte har rätten att sakna, det är egoistiskt av mig att sakna dig och jag undrar ibland på hur jag ska lyckas komma nära dig på något sätt. Inte bara ibland, jag tänker på det konstant. Men jag är för feg, jag vill inte vara jobbig, vill inte bli avvisad, igen och igen och igen. Jag hatar att erkänna det för mig själv, men jag vill verkligen och det är fel. Så jävla fel av mig.Det kanske är en tröst eller en undanflykt i att jag aldrig kommer göra något. Jag vet ju redan att du inte vill,  och jag förstår alldeles för väl. Jag vet att jag inte är värd det.

Jag behöver bara en famn att krypa upp i, och söka trygghet i just nu.